Kan forskningspolitik bidra till att högre utbildning blir mer relevant, att studenter lär sig mer och till och med till att studenter mår bättre? I så fall, hur? Och är regeringens forskningspolitik effektiv för att uppnå de målen?
Förra måndagen presenterade Helene Hellmark Knutsson (S) regeringens forskningspolitiska proposition. SFS har redan gett några övergripande kommentarer på propositionen. Här kompletterar vi med mer utförliga kommentarer på de delar av regeringens forskningspolitik som kommer att påverka Sveriges studenter allra mest.
Charlotta Tjärdahl (SFS vice ordförande) och Fredrik Lindeberg (SFS doktorandkommittés ordförande)
Forskningsanknytning i högre utbildning
Regeringen lyfter behovet av att öka forskningsanknytningen i högre utbildning (s. 53ff). För att främja detta så föreslår de i propositionen att varje lärosäte ska garanteras minst 12 000 kronor i forskningsanslag för varje helårsstudent (s. 58-59), just för att ge mer resurser till forskning i takt med att undervisningen ökar på ett lärosäte. Fram tills nu har motsvarande summa legat på 8 000 kronor, så förslaget är en märkbar höjning. Regeringen uttrycker också en ambition att på lite längre sikt genomföra mer omfattande förändringar av systemet för resurstilldelning för både utbildning och forskning (s. 54-55). I nuläget är det dock oklart om och hur den förändringen skulle påverka forskningsanknytningen.
SFS bejakar kravet att det ska finnas ett nära samband mellan utbildning och forskning, och tycker att det bör tas på större allvar. Målet bör vara att det råder en god balans mellan forskning och utbildning på alla lärosäten. Men för att det ska uppnås är det viktigt att alla undervisande lärare också kan bedriva forskning. Det är samtidigt viktigt att även de mest framstående forskarna vid svenska lärosäten ägnar en del tid åt utbildning. Men inget av detta är fallet idag, och en lösning handlar till stor del om hur de olika anslagen fördelas.
Att öka forskningsanslaget i proportion till antalet studenter medför att de lärosäten som har svagast forskningsanknytning kommer att kunna bedriva mer forskning. Den förändringen är positiv, i första hand för att en stor del av dessa forskningsmedel torde gå till personer som idag bedriver mycket undervisning. Men regeringen går ändå inte hela vägen till att stärka forskningsanknytningen. En av de mest uppmärksammade delarna av forskningspropositionen handlar om en höjning av basanslagen med 1,3 miljarder. Men istället för att fördela dessa anslag på ett sätt som tydligt främjar balansen mellan forskning och utbildning, så avser regeringen att fördela dem baserat på lärosätets publikationer, citeringar, externa forskningsanslag och samverkan (s. 57). Med en sådan fördelning kan anslagen antas fortsätta koncentreras till de lärosäten som redan bedriver mest forskning. Det främjar inte forskningsanknytningen på de utbildningar där den idag är svagast. Det stärker heller inte utbildningarnas roll på de lärosäten som är mest forskningstunga. Forskningsproposition är formulerad med ett tioårsperspektiv, och under den tiden finns det utrymme att göra mycket mer.
Meriteringsanställningar, men utan pedagogik
Regeringen skriver att anställningarna och karriärvägarna efter doktorsexamen är av avgörande betydelse för att lärosätena ska kunna ”tillgodose sina behov av kompetent personal som ska kunna bidra till verksamhetens kvalitet och framtida konkurrenskraft” (s. 72-73). Eftersom meriteringsanställningarna är en viktig väg mot en framtida karriär inom akademin, så är det viktigt att de är attraktiva och tillgängliga för de mest kompetenta sökande, från andra lärosäten i Sverige såväl som internationellt. Regeringen menar därför att meriteringsanställningar bör bli mer enhetligt nationellt reglerade, och att de ska tillsättas efter mer öppna utlysningar (s. 73-74). På så sätt ska rekryteringen mer tillgänglig för fler sökande, vilket väntas leda till ett bättre urval. Därutöver föreslås att antalet meriteringsanställningar ska öka, för att på så sätt ge fler en tydligare väg vidare i karriären.
SFS har tidigare lyft värdet av att förtydliga unga forskares karriärvägar och öka tryggheten och rättssäkerheten. SFS har även lyft vikten av att väva in pedagogisk kompetens och utveckling som självklara delar av en akademisk karriär. SFS har flera krav på förbättringar av pedagogikens förankring i högre utbildning. För det första bör alla undervisande lärare få möjlighet att genomgå en pedagogisk utbildning. För det andra bör pedagogisk skicklighet belönas, till exempel genom att ta större hänsyn till pedagogiska meriter vid anställning, lönesättning och i andra relevanta sammanhang. För det tredje bör regeringen ge en myndighet i uppdrag att samordna högskolepedagogiska frågor och främja den pedagogiska utvecklingen. Forskningspolitiken, som ju sätter ramarna för hur en karriär inom akademin ska vara utformad, bör ta hänsyn till dessa tre krav.
Det är väldigt bra att karriärvägarna för unga forskare blir tryggare och mer enhetliga. Men redan i ett svar på Forskarkarriärutredningen påpekade SFS också hur viktigt det är att låta den pedagogiska kompetensutvecklingen bli en självklar del av meriteringsanställningarna. Hur meriteringsanställningarna är utformade, och vad som räknas som meritering, har som sagt en tydlig påverkan för hur stark kopplingen är mellan forskning och utbildning – och det är alltså något som regeringen menar sig värna. Men om regeringen vill förtydliga och förbättra forskares möjlighet att göra karriär , och samtidigt menar allvar med att stärka sambandet mellan forskning och utbildning, så kan den inte bortse från betydelsen av pedagogik. Pedagogisk kompetens är så betydande för varje person som ägnar sig åt utbildning, att en forskningspolitik som strävar efter att föra forskning och utbildning närmare varandra, måste besvara frågan om hur doktorander och unga forskare (och för all del erfarna forskare) ska tillskansa sig pedagogiska färdigheter. Trots det nämns inte högskolepedagogiken med ett enda ord i hela propositionen.
Doktorandernas villkor, trygghet och finansiering
Regeringen föreslår att avskaffa utbildningsbidraget (s. 68-70). Förhoppningen är att fler istället kommer att få doktorandanställningar. Regeringen avser att även fortsättningsvis tillåta stipendier som finansieringsform, trots att rekommendationen från Forskarkarriärutredningen var att avskaffa dem. Ambitionen är dock att antalet stipendiefinansierade doktorander ska bli färre (s. 71-72). Därutöver uppger regeringen att de avser följa upp de förslag som anges i Forskarkarriärutredningen. Där föreslås bland annat att en stipendiefinansierad doktorand inte får ha en lägre inkomst än lärosätets anställda doktorander, samt att de i normalfallet måste anställas av lärosätet senast när tre år återstår av utbildningen. Därtill så lyfter regeringen fram förändringarna av meriteringsanställningarna som ett led i att göra doktoranders situation tryggare (s. 72-74). Vidare avser regeringen att minska antalet visstidsanställningar, vilket antas minska de otrygga anställningarna för de som nyligen har doktorerat (s. 75).
SFS har redan tidigare uttalat sig positivt om flera av Forskarkarriärutredningens förslag. Det är bra att utbildningsbidraget avskaffas, eftersom det kan innebära ett steg mot SFS önskan att alla doktorander ska ha anställas från första dagen på sin utbildning. Det är givetvis också bra att villkoren förbättras för stipendiefinansierade doktorander. SFS vill att alla doktorander från första dagen ska bli anställda för hela studietiden, och att alla doktorander ska ha en fullvärdig studiesocial trygghet. I Forskarkarriärutredningen fanns även ett förslag om att på sikt fasa ut stipendier som finansieringsform, och även det ställde sig SFS positiva till.
Flera av regeringens förändringar går alltså i linje med SFS åsikter, vilket är positivt. Det är dock synd att regeringen väljer att behålla stipendier som finansieringsform.
Sammanfattande ord
Regeringen föreslår vissa åtgärder för att stärka sambandet mellan forskning och utbildning. Med ett tioårsperspektiv är förslagen dock alltför försiktiga. Detsamma gäller doktorandernas trygghet och villkor, som visserligen blir bättre, men som trots förslagen kommer lämna en del att önska. Där är det främst valet att behålla stipendier som finansieringsform som skaver.
Vad gäller förslagen om att utveckla meriteringsanställningarna så torde även det leda till vissa förbättringar. Men det är synd, och känns rent av omodernt, att inte integrera den pedagogiska kompetensutvecklingen i den anställningsform som borde syfta till att nya forskare ska kunna etablera sig som både forskare och lärare. Över huvud taget är det anmärkningsvärt att regeringen helt utelämnat frågor om pedagogik i den forskningspolitiska propositionen. Inte minst så innebär det att regeringen missar ett tillfälle att förbättra och bredda rekryteringen av framtida forskare.
Samma känsla av ”bra, men inte bra nog”, återfinner vi på andra ställen i propositionen. Regeringen vill till exempel förbättra jämställdheten inom akademin. Men det enda konkreta förslaget är att införa ett mål att hälften av alla nyrekryterade professorer ska vara kvinnor. Om fjorton år. Varför inte göra mer? Varför inte kräva att fler rekryteringsprocesser anonymiseras så långt som möjligt, när vi vet att kvinnors meriter värderas lägre? Varför inte öka forskningsanslagen för de kvinnodominerade ämnesområden som idag kraftigt domineras av utbildning? Varför inte någonting mer?
På det stora hela kan vi från ett studentperspektiv sammanfatta forskningspropositionen med ett ord: Ljummet.
Charlotta Tjärdahl, vice ordförande Sveriges förenade studentkårer
Fredrik Lindeberg, ordförande Sveriges förenade studentkårers doktorandkommitté