I sitt delbetänkande som tandvårdsutredningen presenterar i dag framkommer att antalet unga och fattiga som ratar tandläkaren ökar. Detta kommer inte som någon överraskning för Sveriges förenade studentkårer (SFS). Landets studenter är visserligen inte alltid unga – men oftast fattiga.

– Det är visserligen bra att tandvårdsutredningen lappar och lagar men för studenterna är grundproblemet fortfarande det låga studiemedlet. Tandvård är bara en av flera nödvändigheter studenter inte har råd med, säger Maria Noleryd, vice ordförande för SFS.

Med SFS överlevnadsbudget går en student back 1 072 kronor i månaden. Då är inte extraordinära utgifter som internet medräknat. Enligt Studentbarometern som besvarats av drygt 9 000 studenter har hälften tvingats avstå från minst en sak av tandvård, sjukvård, kurslitteratur och försäkringar på grund av brist på pengar.

– När vikarierande statsminister Pär Nuder och socialminister svara på frågor i riksdagen på måndag hoppas jag att de ställs till svars angående studenters dåliga ekonomi. Vad hände med studiemedlet egentligen? säger Maria Noleryd.


För mer information, kontakta:
Maria Noleryd, vice ordförande, 070-5457 958
Jennie Zetterström, pressansvarig, 08-5457 0114

12 av 39 lärosäten saknar den handlingsplan för lika rättigheter och mot diskriminering av studenter som de enligt lag ska ta fram varje år. Det visar undersökningen ”Lite har blivit för lite mer” som Sveriges förenade studentkårer (SFS) publicerar idag.

– Lagstiftarna tycker att det är viktigt att uppdatera planerna årligen. Högskolorna bryter konsekvent mot den lagen, säger Lotta Ljungquist, vice ordförande för SFS.

Det SFS tittat på är hur högskolorna arbetar systematiskt utifrån likabehandlingslagen, det vill säga om de varje år tar fram en handlingsplan med konkreta åtgärder mot diskriminering. Där ingår också en uppföljning av föregående års handlingsplan. Rapporten är en uppföljning av den uppmärksammade undersökning SFS gjorde 2003 som ledde till 14 anmälningar till diskrimineringsombudsmännen.

Undersökningen visar att de 24 lärosäten som kan presentera en aktuell handlingsplan många gånger bedriver ett positivt arbete, men ibland ett arbete under all kritik. Alltför ofta saknas en analys av varför olika åtgärder mot diskriminering är viktiga – och då är det inte säkert att de mest effektiva utförs. Likabehandlingsarbetet utgör också ett sidospår i förhållande till lärosätenas övriga verksamhet.

– Högskolorna måste ta likabehandlingsarbetet på allvar. Alla ska kunna känna sig välkomna i högskolan. Olika människor har olika erfarenheter och det behövs för att få verklig kvalitet i både undervisning och forskning, avslutar Lotta Ljungquist.

Läs rapporten här >>>