Nästan en halv miljon. Så mycket kan det komma att
kosta den som vill läsa en lång högskoleutbildning som läkare,
gymnasielärare eller veterinär. Vi är nu på god väg att frångå de
grundvärden som säger att studenter ska rekryteras till högre studier
utifrån sin förmåga och kompetens. Vi frångår alltså att alla som
uppfyller behörighetskraven ska kunna konkurrera om platserna under
lika förutsättningar.

För ganska exakt ett år sedan satte Lars Leijonborg ner foten.
Sverige ska ta betalt av den som studerar. Om den nye forsknings- och
högskoleministern Tobias Krantz väljer att gå vidare med införandet av
studieavgifter kommer det att bli ett historiskt misstag.

Fast det här med studieavgifterna ska förstås inte
införas för svenska medborgare eller för andra européer. I stället har
avgiftsivrarna riktat in sig på en grupp som inte kan försvara sig och
är lättast att definiera som "de andra", de utomeuropeiska studenterna.
Därmed ska inte vi och våra barn beröras säger man lugnande.

Men även du behöver fundera på hur din dotters utbildning ska
bekostas. För hur mycket avgiftsförespråkare än hävdat att avgifter
bara kommer att drabba "de andra" visar i stort sett alla
internationella exempel att där avgifter instiftas för en del så
drabbar de snart alla studenter. Att ta steget och införa avgifter för
en begränsad grupp i högskolan gör det därmed mycket sannolikt att vi i
slutändan får avgifter för samtliga studenter i högskolan.

Ofta hörs det i debatten att svenska studenter måste ju betala när
de studerar utomlands, så varför ska då utländska studenter inte behöva
betala när de kommer hit? Svaret är lika enkelt som frågan är
missriktad.
Det är dags att börja se vinsterna med de studenter
som kommer hit och pluggar i stället för att bara se kostnaderna. I
många fall är det så att tack vare de icke-europeiska studenterna kan
vi här i Sverige upprätthålla undervisning och forskning inom viktiga
områden.

Detta av den enkla anledningen att svenska studenter inte söker sig
till dessa utbildningar. Dessutom bidrar de studenter som kommer från
andra länder än vårt eget, till en internationalisering av utbildningen
på hemmaplan. De både höjer kvaliteten och gör att även de studenter
som inte har möjlighet att själva åka ut en termin eller två får ta del
av en internationaliserad högre utbildning.

Avgiftsivrarna har, förutom ovanstående, två huvudargument. De menar
att avgifter för utomeuropeiska studenter skulle medföra ökade resurser
till högskolorna och sänka trycket av massansökningar.

Resursargumentet är kanske avgiftsivrarnas svagaste
kort. Här vill man hävda att det finns stora pengar att tjäna.
Verkligheten ser dock annorlunda ut. Det märks när man synar de siffror
som tagits fram både av statliga utredningar och avgiftsvänliga
organisationer som Svenskt Näringsliv.

Deras siffror visar att det i bästa fall rör sig om några få
promilles resurstillskott, alltså inte ens en procent av de medel som
högskolan får i dag. Dessa promille bör dessutom betraktas som rena
glädjekalkylen då de förutsätter att lika många utomeuropeiska
studenter som i dag kommer att välja att utbilda sig i Sverige trots
avgifter. Vidare beräknas kostnaderna för administration och stipendier
bli noll. Det är inte särdeles realistiskt.

Massansökningar leder till att högskolorna får stora extrakostnader
från administrationen av dessa ansökningar och inte minst från att
säkra att studenten är behörig till den utbildning som sökts. Problemet
beror till stor del på att studenter från vissa länder "täcksöker"
utbildningar i Sverige. Det vill säga, de vänder sig till en
studieagentur i sitt hemland, betalar en summa pengar och sedan skickar
agenturen in en ansökan för denna student till varenda utbildning som
ligger inom det område studenten är intresserad av.

Det finns enklare lösningar på detta problem än
studieavgifter, som tyvärr ofta ses som enda lösningen. Sverige kan
till exempel införa en ansökningsavgift för studenter som söker till
högskolan, något som nu även regeringen gett Högskoleverket i uppdrag
att förbereda för. Avgiften bör vara så låg att ingen hindras från att
söka, men så pass hög att det inte går att söka obegränsat antal
platser.

En annan metod skulle vara att i ännu högre grad än i dag
centralisera ansökningsförfarandet och på så sätt skära ned de enskilda
högskolornas administration. Det skulle även göra det lättare att
upptäcka och hantera de som via studieagenturer dränker det svenska
högskolelandskapet i ansökningar.
Ett tredje sätt är att helt gå
tillbaka till pappersansökningar för utländska studenter, något som
användes tills för cirka ett år sedan, och därmed göra
ansökningsförfarandet krångligare för den enskilde studenten som vill
skicka väldigt många ansökningar. Det är ingen optimal lösning, men
även denna skulle kunna lösa problemet.

Vi anser att avgiftsivrarnas argument är svaga och att det är dags
sluta prata om avgifter för "de andra" och i stället börjar diskutera
vad ett sådant system medför för kostnader för oss alla. Vi anser att
om Tobias Krantz vill genomföra en bra och viktig reform på området
borde han snarare se till att de utländska studenterna får goda
möjligheter att stanna och jobba efter sina studier.

Vi behöver deras kompetens. De som inte stannar
kan, om vi tar väl hand om dem, vara utmärkta ambassadörer för Sverige
runt om i världen. Det tycker vi är värt tre promille av högskolans
budget.

Stina Hamberg
Ordförande Saco studentråd

Klas-Herman Lundgren
Ordförande Sveriges förenade studentkårer