”Det är aldrig försvarbart att offra forskarstuderandes trygghet”

Allt för länge har Sverige sett mellan fingrarna när doktorander har fått utstå otrygga villkor för att hålla antalet uppe. Valet mellan många eller trygga doktorander är ett politiskt ansvar, liksom finansieringen av forskarutbildningen. För Sveriges förenade studentkårer, SFS, är det självklart att samhället ska betala skäligt för den forskarutbildning de efterfrågar.

I debattartikeln ”Dramatisk minskning av nya doktorander i Sverige” trivialiserar artikelförfattarna Forslid och Häckner doktorandernas otrygghet. Bland annat genom att säga att situationen är god ur ett internationellt perspektiv och att det finns möjligheter att ge stipendiater goda villkor. Det är tyvärr inte detsamma som att de faktiskt har socioekonomisk trygghet, löneutveckling och möjligheter till meritering. Dessutom verkar skillnaden mellan externfinansierade stipendier och externa forskningsmedel gått debattörerna förbi. Dagens stipendiatsystem undergräver rättssäkerhet i antagningen och möjlighet till en ansvarsfull personalpolitik.

Att doktorander ska ha trygga anställningsvillkor bör vara en självklarhet. Men inte enbart med motiveringen av att kvaliteten i forskning förbättras, utan av medmänskliga rättviseskäl. Att förutsättningarna för god forskning förbättras på köpet är givetvis positivt.

Forskarkarriärutredningen är försiktig med långsiktiga förslag som berör de otryggaste. Förslagen har liten effekt på antalet doktorander och ger politiken gott om tid att finna medel för att stärka forskarutbildningen. Både storleken på forskningsanslagen och fördelning av forskningsmedel mellan doktorander och andra anställda är val – inte något av naturen givet.

För SFS är det aldrig försvarbart att offra forskarstuderandes trygghet för att öka den vetenskapliga produktionen. Samhället måste betala priset för sina forskarstuderande för att Sverige ska kunna ligga i framkant inom forskningen. “Ingen för talan för de som i framtiden stängs ute från forskarutbildningen”, hävdar Forslid och Häckner. Men vi som representerar både nuvarande och framtida doktorander väljer att ta problemen på allvar.