English information

Användarinloggning

Den 11 maj 2017

Tankar om direktivet för utredningen av styrning och resurstilldelning

Nu är det två veckor sedan regeringen tillsatte en ny utredning av högskolans styrning och resurstilldelning. Utredningen är efterlängtad och med tanke på hur många som har intresserat sig för den är det inte oväntat att direktivet mottogs med blandade reaktioner. Några tyckte att det var för mycket fokus på samverkan. Andra tyckte det var bra med ett helhetsgrepp. Någon tredje tyckte utredningen gavs för lite tid. SFS är överlag positiva. Men som alla andra vill vi flika in några ”men…”

 

I direktivet står precis det vi hoppades, nämligen att utredningen ska

 

”föreslå på vilket sätt anslag för utbildning och forskning bör tilldelas så att lärosätena får förutsättningar att bedriva långsiktig verksamhet, kan nå målen för utbildning och forskning samt uppnå högsta möjliga kvalitet”.


Bra! För oss är utbildningskvalitet en hjärtefråga. Många utbildningar är idag underfinansierade, vilket ger dåliga förutsättningar för god kvalitet. Det viktigaste för en utredning om resurstilldelning borde såklart vara att komma till rätta med det.

 

Men vår nästa tanke blev att direktivet stänger in utredaren i en alldeles för trång bur. Om utbildningarna är underfinansierade så räcker det ju inte med att omfördela pengar så länge den totala summan är för låg. De enda sätten att täcka kostnaderna för hög kvalitet vore att ta ansvar och tillföra mer pengar alternativt att (tvärtemot all rimlighet) minska antalet studieplatser. Men regeringen sätter stopp för båda möjligheterna genom att skriva in i direktivet att förslagen varken får förutsätta ökade resurser eller minskat antal studenter för att kunna genomföras. Det är sannerligen inget enkelt uppdrag regeringen har gett utredaren.

 

En annan sak som förbryllar är att begreppet forskningsanknytning är helt frånvarande i direktivet. Historiskt sett har sambandet och det ömsesidiga utbytet mellan utbildning och forskning diskuterats vid nästan alla större förändringar av högskolesektorn, men nu verkar regeringen vilja ge det en undanskymd roll. På sätt och vis har begreppet kompletta miljöer (för utbildning, forskning och samverkan) en liknande innebörd, men inte heller det ges särskilt stor plats.

 

Ändå skulle en satsning på anknytningen mellan forskning och utbildning – eller kompletta miljöer om man så vill – kanske kunna stärka utbildningen även om resursbristen består. Vi ger inte mycket för den starka betoningen eller ambitionen att fördela resurser baserat på samverkan, men vi tror starkt på en bättre integrering mellan lärosätenas tre uppgifter. Vi hoppas och tror att utredningen kommer att ägna en hel del tanke åt att stärka banden mellan utbildning och forskning och låta samverkan fortsätta vara en viktig komponent i båda. Kanske kan en satsning på kompletta miljöer leda till att forskningsresurserna skapar mer värden som gynnar utbildningarna. Kanske kan satsningar på pedagogisk kompetensutveckling hos undervisande forskare leda till högre kvalitet utan att det behöver tas från utbildningsanslagen. Kanske går det att skapa synergieffekter som leder till mer än bara en omfördelning av otillräckliga resurser. Vi är inte alls säkra på att det är möjligt, men alternativet vore att vi måste fortsätta att tjata om urholkning och resursbrist i 25 år till. Det hoppas vi att vi slipper.

Det ska bli spännande att se hur Pam Fredman hanterar det.

Skrivet av:
Ordförande

Kommentarer